Pressetik
I Sverige har vi lagar som säger att man är oskyldig till brott, tills man blivit dömd i en rättegång. Ändå publiceras bilder och namn på misstänkta brottslingar i våra medier. Är det rätt av media att göra så, och vad händer när medierna gör just detta?
Det har hänt att misstänkta brottslingar och dess anhöriga har fått sina liv förstörda då medierna allt för snabbt, och utan bevis namngivit dem. Så får det naturligtvis inte gå till. Men det är samtidigt en svår balansgång för vad som ska få komma ut och vad som ska stanna på nyhetsredaktionerna. Om jag var ansvarig utgivare på en tidning så skulle jag passa mig väldigt noga med att publicera saker som inte är bekräftade, och vara försiktig med att göra mina egna spekulationer.
Pressens Samarbetsnämnd som samlat de etiska riktlinjerna i ”Spelregler för press, radio och TV” ger en önskvärd bild på hur dessa frågor skall besvaras. När det gäller namnpublicering så står det att man ska överväga konsekvenserna noga innan man publicerar, och avstå om inte ett uppenbart allmänintresse finns. Det står vidare att man bör undvika att publicera andra saker som kan röja en persons identitet som t.ex. yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig.
Hur kommer det sig då att vissa tidningar ändå väljer att gå ut med för mycket information. Jag tror faktiskt att verkligheten är så krass, att det många gånger gäller att ”få till” en så het nyhet som möjligt. Detta gäller ju naturligtvis i första hand våra kvällstidningar, som kan göra en nyhet av vad som helst. Lokaltidningarna fungerar ibland på samma sätt.
De senaste veckorna har det visats bilder i Värmlands tidningar på ”Bussmannen”. Nu har inte jag läst förundersökningen och vet inte så mycket om fallet. Men det kan ju vara vem som helst på den bilden. Jag hoppas verkligen att offren fått sett bilderna och sagt att det kan vara han. Visserligen var det en dålig bild, men då kan det ju bli ännu mer spekulationer om vem han är. Nu sitter mannen visserligen häktad, men han är ju inte dömd ännu.
Det enda jag kan konstatera är att denna fråga är svår på många sätt, och är inte helt lätt att svara på. Men jag anser att journalister måste rannsaka sig inför det de ska skriva om. En människa ska inte fara illa för att de ska få sin nyhet. Naturligtvis ska de granska, skildra och bidra till demokratin, men på ett trovärdigt sätt och inte publicera personliga saker utan grund och baserat på egna teorier.
Håller med om mycket av det du skriver, speciellt det gällande kvällstidningarnas sensationsmani. Det är sällan man läser spekulationer eller osäkra uppgifter i t.ex. DN. Troligen handlar det om att de inte har samma krav på att vara först med en nyhet eftersom de inte lever på att sälja lösnummer. Bra upplägg av uppgiften, introt var kanon! - Zara Svensson Birath
SvaraRaderaJag håller med mycket av det du säger. En sak jag tänkte på bara. Tycker du att det finns tillfällen då medierna ska gå ut med namn och bild? Exempelvis om en människa är misstänkt för ett väldigt allvarligt brott och polisen misstänker att personen i fråga är både beväpnad och en fara för allmänheten? I övrigt bra bra :)
SvaraRaderaHej Olof!
SvaraRaderaSom jag skrev så är det en svår fråga att svara på.. Men om det t.ex. rör sig om en känd mördare som rymmer från ett fängelse, och kanske skjuter ner folk på vägen mot frihet, så tycker jag att det finns relevans i att publicera för att varna allmänheten. Men som sagt det ska röra sig om extrema fall där allmänheten måste varnas.
Tack för din kommentar!
Susanne
Balanserat och bra inlägg. Världen är aldrig svart och vit. Varje enskilt ärende måste bedömas vid varje enskild tidpunkt. Det tycker jag att du framför på ett bra sätt här.
SvaraRaderaGary
Hej Susanne!
SvaraRaderaEtt bra och mycket lättläst blogginlägg som känns alldeles riktigt. Bra att du använde dig av en aktuell händelse. Den så kallade "bussmannen" alltså. Inledningen med fakta om att vi faktiskt skall ses som oskyldiga, tills vi blir dömda skyldiga ger läsaren en god inblick i ämnet.
Sanna